Klaus F. Hempfling på djupet

I samlingsrummet bakom skrivbordet sitter en tv på väggen och spelar upp hans youtube videos med smäktande filmmusik. Friheten, kommunikationen och skönheten som spelas upp mellan honom och hingsten i det fria får ögonen att tåras. Det är mäktiga scener som berör. Så kommer han då, han som vi alla väntar på- The master of body language – Klaus Ferdinand Hempfling, den berömda hästtränaren och livscoachen som för ett antal år sedan blev världskänd med sin revolutionerande bok Dancing with Horses (Dansa med hästar).

Text: Anneli Westlund

Foto: Klaus F Hempflings arkiv

Detta reportage med Klaus F Hempfling är också publicerat i tidningen Hästfocus nr 3/2016 UTE NU!hastfocus-3-2016

Klaus F Hempfling

Klaus F Hempfling

 

 

 

 

 

 

Med gråsprängt hår och iklädd vit t-tröja och svarta skinnbyxor med hängslen, intar han platsen vid skrivbordet och presenterar sig för alla deltagare. Förväntansfulla människor från många olika länder är där. Människor från Sverige, Holland, Belgien, Tyskland och så långt bort som Nya Zeeland och Australien sitter samlade i den nyrenoverade byggnaden som tidigare varit en skola här i Moborg på Jylland i Danmark. De flesta är här bara över helgen för att se vad denna mästare har att erbjuda. Ett lokalt nyhetsprogram är också här för att göra ett litet tv-reportage för nyheterna och ett helt filmteam från USA för att filma en dokumentärfilm. Det är hans första seminarium här på sitt nyinköpta ställe som rymmer sovsalar, kök, matsal, samlingsrum och på utsidan ett litet stall, en picadero och en större träningsbana med grus och järnstaket.

Han förklarar att han egentligen inte är någon hästmänniska och om det varit möjligt hade han inte hållit på med hästar över huvud taget. Han har inga egna hästar längre där han bor på sin gård i en annan del av Danmark. Klaus som är tysk men sedan många år är bosatt i Danmark, levde för länge sedan en period med vilda hästar i de spanska Pyrenéerna. Han har sedan dess varit verksam i trettio år med att hjälpa människor med ofta mycket aggressiva och farliga hingstar, som bara efter några minuters möte med Klaus blir totalt transformerade och inte vill lämna hans sida.

– På hästen ni ser här, säger han och pekar på videon på tv-skärmen. Jag hade honom bara några få månader. Denna svarta hingst var bara 1,47, en ponny, men det var omöjligt att lämna tillbaks honom till ägaren. Han skulle ha dödat henne. Många kommer med problem, fortsätter han. Som denna islandshäst som sparkat ägaren. Hon hade ramlat av och fick 27 spikar i axeln. Lyckligtvis bröt hon inte nacken. Många är hingstar och de är alltid en utmaning. De frågar alltid ”Är du redo? Vad för energi ger du mig? Är du svag?” Jag låter först och främst hästen uttrycka sig. Jag ger den utrymme. Det jag egentligen gör är att ge själen tillbaks till hästen och leder den till sitt öde. Det är ingen träning. Man kan inte träna hästen.

Klaus berättar att vi har välfödda hästar men ofta sticker magen ut men man kan ändå se revbenen. På den tiden när man verkligen arbetade med hästar och var beroende av dem var hästen som en Rolls Roys. Väldigt få personer hade råd med dem. Och det var ett heltidsjobb.

-Om du inte är rik kan du inte ha häst för du kommer inte att ha råd att ta hand om den ordentligt. Klaus menar att han inte förstår hur man idag har tid med mer än en häst. Han är helt emot det moderna inom hästhållningen nu att ha dem på lösdrift för hästarna slåss som bara den. Han tycker de borde vara både inne och ute men i betydligt större boxar och mindre tid än vad som är det vanliga. Många har hästar i ojämnt antal men det är inte bra menar han, för de skapar ofta vänskapsband två och två. När man tar ut en häst skapar det mycket stress. Man borde bara ha dem i små grupper som fyra stycken. Vildhästar lever i små familjegrupper. Filmer som Cloud har inget med verkligheten att göra, förklarar han. I verkligheten gör de inget, de bara står och vill inte röra sig så mycket. Hovkvalitén är fruktansvärd. Det gräs som hästar äter som vilda är helt annorlunda än vad vi erbjuder och de behöver spannmål som havre och halm för matsmältningen. Socker är gift, betonar han.

 

Fuxen som inte låter sig ryktas

Så småningom förflyttar vi oss utomhus till den lilla picaderon som är en fyrkant med järnstaket på ca 11 x 11 meter. Vi ska se Klaus arbeta med en häst. Den är en helt normal häst, en stor fux och vallack på 13 år och ägarinnan Lulu har problem med att rykta hästen som biter och sparkar. Ägarinnan, en äldre kvinna, tar in hästen som ser stressad ut och hon har lite problem med att leda den. Hon släpper den lös. Genast börjar den stressat springa omkring. Klaus står på utsidan och förklarar situationen för deltagarna.

-Hästen är i en helt annan värld än kvinnan och att hon överlever är bara en slump, inleder han. En stor häst som denna med en vikt på 600 kilo, en fel rörelse… en fel rörelse… hästen har inget att göra med kvinnan. Inget! Hon existerar inte. Vi har två varelser som existerar i två helt olika världar.

Klaus ber kvinnan att stanna i mitten och åskådarna att vara lugna och fortsätter:

– Vad vi har här är absolut en normal situation. Tänk på de här 600 kilona som rör sig till vänster och till höger och som för närvarande är ledande, skapar aktionen. Det är helt och hållet hästen. Vi kan se att hästen inte uppmärksammar Lulu i mitten vilket är normaliteten. Hur är det möjligt att få hästen att lyssna till Lulu? Vi måste påverka med i huvudsak fysiska medel vilket betyder grabba tag i hästen, hålla fast hästen, hålla kvar, riskera att hästen springer över oss, drar oss runt… Men här har vi en häst som är ett flyende djur. Hästar som är rädda för vad som helst – flyktdjur. Tror ni det skulle vara en stor sak för hästen om, när Lulu står där och hästen skulle vilja dit, att hoppa rätt över henne? frågar han och vänder sig till oss som tittar på. Det skulle vara… ingenting!

Klaus förklarar att Lulu är en erfaren hästmänniska, en erfaren ryttare. Ingen nybörjare och att det här är Lulus lösa häst.

-Jag ska försöka förklara långsamt och steg för steg, fortsätter han. Först och främst måste vi tillkännage hästen. Hästen är övergiven, hästen är full av rädsla. Den känner sig inte hemma, även om den är tillsammans med Lulu. Hästen vill gå till de andra hästarna. Hästen är inte nöjd med situationen just nu. Och vi har en situation som uppenbarligen förväntas vara farlig. Utan tvekan. Vart Lulu än ska leda hästen, kommer hon alltid att riskera sin position etc, förklarar han allvarligt. Lulu säger att hon inte är rädd för hästen.

-Det borde du vara, inflikar Klaus.

-Jag är ganska säker på att han inte skulle skada mig med mening, fortsätter kvinnan.

-Det håller jag absolut med om men skadan är där. Det spelar ingen roll om det är med mening eller inte, säger han lugnt.

Huvudproblemet Lulu har beskrivit för Klaus är att hon inte kan rykta hästen för den är nervös, agressiv och motsätter sig ryktning.

-Jag borstar honom men han gör motstånd, förklarar hon. Han försöker bita och sparkar ibland. Det är inte största problemet för jag står inte bakom honom när jag ryktar utan vid huvudet men fastän jag binder upp honom med två rep hotar han bita armen. Så fort jag börjar rykta säger han till mig att han inte vill det.

-Så vi har ett riktigt problem där, säger Klaus. En sak vi måste tänka på är att hästen är i huvudsak ett flyktdjur och i situationer av fara, beslutar den emellan två alternativ. Om den är i en stor grupp i en flock som den är familjär med, går de ihop, skapar en cirkel och kämpar mot vargen eller vad det än är, eller kommer att fly. Ett av dessa alternativ. Hästar av sig själva, de kämpar inte i denna bemärkelse. De demonstrerar, inte bara att du inte existerar, men är ett hinder i mitt liv. Så att säga ett uttryck gentemot dig. Inte bara att du inte är viktig förutom att du ger lite mat, men också ”jag vill inte ha dig”. Den andra saken är, när vi pratar om tjugofem gånger mer farligt än att köra motorcykel, att en häst inte kan varna mer än detta. Den riktiga olyckan börjar med förklaringar såsom Lulu beskriver, för hästen gör i verkligheten precis som om någon sitter framför mig och irriterar mig och jag säger: ”Gör det inte, gör det inte, gör det INTE, GÖR det INTE”. BOOM! För jag vill inte att du gör så! Och i detta vädjande av snälla SLUTA snälla, stopp, snälla… plötsligt är det för mycket och vi har den verkliga, allvarliga olyckan. Mellan vad Lulu beskriver och den verkliga olyckan är det bara en fråga om tid. Men hästen har inte mer signaler för att uttrycka: ”Gör det inte, lämna det, ändra något, gör något annorlunda”.

 

Som en barnsoldat med gevär

Hästen är i denna värld för att göra oss vuxna, föra oss mot riddaren, fortsätter Klaus allvarligt. Om jag tittar på er med autentiska ögon, då kan jag uppfatta er alla som barn, för i den uråldriga världen måste de yngre gå igenom ceremonier för att bli vuxna. Det finns inte längre i vårt samhälle. Så hästen ser dig som ett barn med en piska i handen, som en barnsoldat med gevär. Han kan lämna dig än så länge. Han kan lägga mycket tryck på dig förstås och barnet har makt över geväret och kan få dig att göra vad barnet vill att du ska göra. Men du uppfattar fortfarande denna person som ett barn med medel av våld i sina händer. Det är så hästen uppfattar dig. Vad betyder det att vara vuxen? frågar Klaus.

-Ansvarsfull. Också framför hästen. Vi kan se att denna häst inte ser Lulu som en vuxen person. Lulu existerar inte. Först måste vi titta på hästens ansikte och kolla vad för karaktär vi har här, förklarar Klaus. Vad för slags häst vi har framför oss. Vi kan läsa hästens ansikte som en bok. Allting finns skrivet i hästens ansikte och vi måste se vad det är för slags häst. Öronen är väldigt anmärkningsvärda och nosen och näsborrarna. Hästen bär inte öronen rakt uppåt utan lite böjda till vänster eller höger. De är långa, köttiga och skedliknande.  Vi bör aldrig karaktärisera en häst på grund av detaljer utan av kontakt, ”togetherness”, och läsa tecknen. Jag känner inte hästen men ska beskriva den, fortsätter han målande. Hästen är en relativt ranghög häst. Det är en häst som har en hög nivå av självkänsla, självförsäkran. Hästen har en tendens mot medium arrogans, aristokratisk distans. Han gillar inte att Lulu ryktar honom för man ryktar inte en Kung utan en tydlig tillåtelse. Han gillar inte fysisk kontakt så mycket. Han har många feminina aspekter i sig. Du är också aristokratisk, säger Klaus och vänder sig till ägarinnan. Du har funnit att ni matchar varandra. Ni har mycket gemensamt. Hästen är generellt inte rädd utan relativt dominant. Lulu har också detta dominansproblem med honom. Det är inte en högpresterande häst, inte en högpresterande dressyrhäst eller så, bara en medelmåttig prestationshäst men det är något väldigt viktigt med hästen. Den går lite upp och ner. Hästen går igenom perioder då han är väldigt lat, han vill inte för han kan inte.  Och ibland presterar han ganska högt och Lulu blir förvånad, men kanske nästa dag vill han inte göra det. Han är inte på humör. Detta är väldigt viktigt att uppmärksamma för att arbeta med hästen.

Lulu förklarar att han ibland är lat när han är utan de andra hästarna men är en bra hopphäst med mycket självförtroende. Hon har haft honom i åtta år. Klaus berättar att han tror att hästen tidigare gått igenom en period där detta inte uppmärksammades och blev pressad över sina gränser.

 

Klaus arbete i picaderon

Klaus f HempflingLulu lämnar picaderon och Klaus går in. När Klaus tar över, förändras hästen nästan omedelbart från att nervöst ha sprungit omkring utan att ha noterat människan i mitten. Klaus ställer sig i bortre änden, studerar hästen och knäpper med fingrarna. Hästen uppmärksammar honom direkt och har hela tiden dess fokus på Klaus. När hästen flyttar sig lite, speglar Klaus hästens rörelser. Förflyttar sig på samma sätt som hästen, står stilla när den stannar. Hästen rör sig sedan i lugn skritt för att så småningom stanna helt. Klaus tar kontakt och ger sedan tecken till vallacken att röra sig framåt och omedelbart erbjuder hästen trav på cirkel. Efter ett varv eller så, drar sig Klaus bakåt och stannar. Hästen vänder inåt och stannar med honom.

-Jag är ledaren. Nu börjar han tugga. Jag ville lugna ner honom. Så hästen är annorlunda, mycket lugnare. Klaus går fram och hälsar och smeker hästen.

-Se hur han sätter ner huvudet. Jag observerar varje reaktion från hästen. Tuggar, är med mig. Jag gör allt för dig, inte för mig själv. Jag vill inget. När jag förflyttar mig, förflyttar sig hästen. När jag stannar, stannar han. När jag longerar, longerar han. Inte för att jag vill ha något från honom, jag vägleder bara för att serva. Står stilla, är inte intresserad av andra hästen. Vi är på samma spår. Allt vi gör nu är kommunikation. Nu kan jag stå vid honom och han stannar hos mig. Varför inte? Klaus smeker fuxen över ganaschen, ryktar hästen och den står lugn och stilla.

– Han vill inte beröras – jag rör vid honom. Börjar rykta. Liten reaktion, tuggar. Jag vill att han ska tänka, vad var det som hände. Vi kan nog alla vara överens om att hästen är mer lycklig nu. Klaus kopplar så småningom grimskaftet en stund och låter hästen följa honom med löst hängande lina.

-Allt är gjort. Vad vi än nu gör med hästen, om det är någon frestelse: ”Men jag skulle vilja göra detta, skulle vilja rida”… bryts kontakten och återvänder aldrig. Då förlorar du tron för alltid. Hästen reagerar på autentisk kommunikation, som barn. Nu är hästen min häst och söker mer och mer närhet med mig. De andra hästarna blir mer ointressanta. Du måste vara medveten om din kropp men det är bara autentisk kommunikation, säger han. Klaus förfinar kommunikationen med frilongering och visar ut hästen på spåret. Han går inne vid mitten i sin egen cirkel lite efter hästen.

-Jag tar över hans energi. Håller pisken med min arm sänkt i nittio graders vinkel. Hästen är lugn, jag går väldigt lugnt. Lite längre ut för att ta ut hästen lite mer i hörnet. Alla rörelser jag gör, mitt bröst mot hans manke… och se hur stadigt pisken rör sig. Placerar honom, hållningen, pekar mot kruppan… Återigen inser jag att han kommer att göra en större kurva. Jag går bakom honom för att få honom lite till hörnet, stannar och backar och ger en väldigt liten signal för att få hästen in mot mig och stanna. Hästen vänder in mot honom och stoppar. Klaus går fram och smeker hästen som är väldigt lugn och inte känner något behov av att lämna honom.

-Det är inte dressyr, ingen träning. Bara vara. Signalen jag ger honom för att stanna är så att säga att han vänder in i stoppet och använder bakbenen. Från båda sidor, det hållet, hitåt, ditåt och se hur lugn han blir av denna övning. Visar oss omedelbart att wow, detta är verkligen avslappnande. ”Detta är mitt språk och jag förstår det här”. Han sänder ut hästen på spåret igen och påbörjar smidigt longeringen med en mjuk övergång.

-Jag går lite närmare. Huvudet är mycket lågt och detta är mycket viktigt i början. Vi bör aldrig tvinga fram något. Det första hästen gör nu är att höja sin rygg, sänka huvudet och slappna av. Vi måste vara väldigt försiktiga med att ta denna gest från hästen, förklarar han. Jag kontrollerar farten och hållningen enbart via kroppsspråk. Se hur han redan använder sitt inre bakben annorlunda. Jag ökar farten nu.

Klaus rör sig snabbare på sin egen cirkel i mitten med rejält böjda knän och hästen går från trav till galopp. Nästan omedelbart drar sig Klaus bakåt och stannar. Hästen vänder in med framdelen och stannar också.

-Och redan utan någon sorts träning kan du justera det. När han trycker framåt med benen kan man se hur mycket han använder, riktigt pekar bakbenen, inre bakbenet kommer närmare och närmare. Inre benet placeras och formar hästen, visar hästen, mera fart, mindre fart. Allt kommer från ditt energicenter. Du går med hästen, galopperar… Aldrig med tvång. Vi arbetar som partners från början och det är långt från att orsaka hästen någon smärta, och se hur långt ifrån det är för denna häst att föreställa sig att jag skulle orsaka honom smärta. Detta är ett instrument av kommunikation, förklarar han och stryker hästen varsamt med pisken över dess rygg.  Smeka, ta bort flugor… Hästen växer varje dag, som ett barn, tvingar inget. Varje dag nya saker. Vi börjar där vi slutade mer eller mindre, och nästa gång kan vi lägga på ett täcke, en sadel…

Hästen visar alla tecken på avslappning och Klaus lämnar över hästen till ägarinnan. Hon tar tag i grimman och hästen höjer huvudet direkt. Klaus ber henne använda en försiktig, långsam rörelse och vara känslig så att hästen sätter ner huvudet istället för att höja det. Hon börjar rykta och hästen tuggar. Klaus förklarar att det är ett bra tecken. När hon drar borsten över ryggraden reagerar hästen och Klaus säger att man aldrig ska rykta ryggraden för det ger omedelbart en reaktion. Hästar gillar inte att bli ryktade där utan man ska bara göra det mjukt med handen.

Han instruerar Lulu att nu kan hon börja rykta hemma och börja med hästen lös i en vecka. Plötsligt försöker hästen bita Klaus som står närmast huvudet och han utropar ”nej, nej, gör du så biter han omedelbart”! Han förklarar att det egentligen var henne vallacken ville bita. Att hästen inte är någon bil utan att pälsen har en tydlig struktur och att hon alltid måste rykta längs håret. Hon gick plötsligt emot hårets riktning och det hatar hästar. Det är mycket känsligt för håren är mycket tunna, glider ihop och bildar en yta av skydd och går man emot det blir det smärtsamt för hästen, beskriver Klaus.  Han uppmanar henne att gå strikt med hårets struktur, speciellt med denna häst för den ville omedelbart bita henne.

 

Frilongering i teorin

Inne i teorisalen får vi en djupare förklaring på hästens beteende och vad det egentligen är Klaus gör när han longerar hästen fritt i picaderon. Denna longering som gjort honom känd över hela världen.

Klaus f Hempfling-Hästar frågar alltid: Leder du eller jag? Om du begär ledarskapet över en häst utan att erbjuda inre styrka och visar hästen att detta är rätt och rättvist, då fortsätter hästen att vara ledare även om du har ett gevär i handen som barnet. Så hästen är genetiskt tvingad att kämpa, strida mot dig – alltid! Jag är ledaren, jag är ledaren… Som i Lulus situation. Hästen springer framför Lulu vilket helt enkelt är rätt beslut av hästen för denna häst är definitivt mycket starkare från insidan till utsidan än vad Lulu är. Så hästen kommer alltid springa framför Lulu för det är en naturlig, äkta position av en varelse. Det är anledningen till att hästen springer runt. Han förväntar sig att Lulu springer bakom honom och han har huvudet högt för han tror att han måste ta hand om sig själv och inte Lulu. Så hästen har denna genetiska ”Leder du eller jag?” Bandet är absolut. Kontakten är vad jag kallar ”Den första parallelismen”.

Klaus fortsätter:

-Vad hästen gör normalt när man ska longera den är att den rör sig med huvudet vänt utåt. Om den går till insidan kommer hästen att använda sitt inre bakben. Om jag går så, så måste jag använda denna muskel och jag måste böja halsen nedåt. Jag måste sätta ner huvudet och använda inre benet, visar Klaus och fortsätter:

– Jag har den mest positiva gymnastiken i jämförelse med lätthet så om du longerar är varje steg du ber av hästen energi, spirituell energi och hästen formas och slutar som dessa med välutvecklade muskler, säger han och pekar på bilden på tv-skärmen. Men människor begränsar hästen och sätter en innertygel på den eller på sadeln för att tvinga hästen, men det som händer är att du använder helt andra muskler. Sätt ner huvudet såhär, instruerar han. Musklerna blir spända, du får en oerhörd spänning. Då använder du dessa muskler, de motsatta musklerna och du tränar dessa muskler. Det blir helt fel bild än att skapa de bärande musklerna. Hästen använder de rätta musklerna naturligt först och främst för att det är hälsosamt för den, men den gör det bara för att den är dig hängiven. Du kan inte dra hästens huvud till insidan. Om du inte har förbindelsen, villigheten att den gör det för dig, kan du inte uppnå det. Klaus pekar på hästen på bilden på skärmen och förklarar hur han stödjer varje steg, skulpterar hästen, vilka muskler den använder, att den böjer på rätt sätt i en lätt öppna-rörelse.

-Perfekt position från början. Inom några minuter av denna övning kan man se förändring i formen – hur ryggen lyfts och hur hästen börjar använda inre bakbenet för att bära. Här ser ni hur hästen börjar röra sig annorlunda, här är högsta punkten, börjar balansera. Vad som sker i verkligheten vid longering är att i ögonblicket hästen spårar, har vi två ledande positioner. Det här är stoet som går framåt, säger han och tar fram två träfigurer i form av hästar.

 

Arbetar efter två ledarpositioner

-Stoet rör sig helt annorlunda än hingsten. Hon går mycket mer på framdelen med huvudet nere och trycker på, öppnar vägen genom snön t.ex. Hingsten gör något annat. Han går bakom, leder bakifrån och tar alltid hand om, så att säga andra hingstar som ska stjäla stona. Och han går alltid såhär, guidar alltid härifrån och kommunicerar med stoet och guidar på detta sätt flocken. Men ibland gör hingsten detsamma i naturen med utvalda unghästar. Hingsten tränar den här yngre hingsten för att förbereda den för det framtida jobbet som ledare av flocken. Så hingsten så att säga jagar den andra hingsten, alltid bakifrån, därför hingsten vill att den yngre hingsten lär sig använda bakbenen. All sorts kommunikation handlar om bakbenen. När de slåss står de på bakbenen, så vi använder bakbenen, höjer ryggen och använder förmågan från naturen att använda denna sorts struktur av bakbenen. Så hingsten går bakom den unga hingsten och uppmuntrar den alltid att använda bakbenen istället för att gå på framdelen, vilket är en flyende position. När hästar flyr desperat, använder de sina framben, sin framdel och det är så när de rider hästen på framdelen och inte kan stoppa den när de saktar ner. De får en känsla av att falla.

Så går det till i naturen. Hur gör jag det? Jag kan inte springa bakom hingsten för den är mycket snabbare än mig. Det jag gör, ”jag tar bort dig från flocken och sen stannar jag i denna position, bakom dig och med min piska och mitt kroppsspråk uppmuntrar jag dig att göra detsamma som du skulle göra i naturen”. Jag kan kanske göra det ännu snabbare och bättre än hingsten på grund av de hjälper jag har och möjligheten, så i verkligheten vad jag gör när jag longerar hästen fritt, är inget annat än att ”leda” hingsten. Så i verkligheten har vi två olika positioner. Stoet leder hästarna framifrån. Jag tar positionen bakom Lulus häst och han medger omedelbart och förstår att det här är killen, ledaren. Jag kämpar inte om det, jag ifrågasätter inte, jag tar positionen. Det är inte dressyr. Och jag kan berätta att om du börjar tvinga fram detta, hur du än gör, kan du i verkligheten aldrig uppnå det. Vad du än har för bett, drar i kedjor under hästens nos… Hästen kommer till slut att ge upp av den uppenbara makten du har och den smärta du orsakar, men även om hästen är där med blodig nos, så kämpar den inombords för den vet att det är den som är ledaren. Fastän den lider, så kämpar den.

Så vi har antingen normala ledarpositionen framför eller ledarpositionen av hingsten. Något däremellan är inget intressant. Positionen som Lulu hade vid sidan, är bara positionen mellan stoet och fölet. Du finner inte detta normalt i naturen. Om en ranglåg häst kommer nära en med hög rang t.ex. runt mat, slåss de alltid och biter för de vill inte detta. I den flock du skapat är strukturen av hierarkin inte tydlig så de slåss tillbaka. I naturen är det aldrig såhär för det är uppklarat vem som är ledaren. Den hästen skulle aldrig våga kämpa om det. Men eftersom du skapar så många problem så tror du att denna sorts kamp är naturlig. Nej, det är stress som sjutton för en häst! Det är därför hästen inte går upp i vikt. Även om du har en fet häst, är hästen tunn för den blir bara tjock runt magen men inte rund. Vi skapar maximala hästar som äter väldigt mycket, vilket är väldigt dåligt. De tycks vara feta men det är bara magen som är så. Stress! Det är en konst att hålla en häst och ett heltidsjobb. Och en sak är väldigt viktig – man måste göra sig av med alla illusioner. Sentimentala saker. Du måste observera vad som händer.

Klaus fortsätter:

-Den positionen, att gå bredvid, i harmoni kan du bara se mellan mamman och fölet. Det är enda alternativet och om fölet gör något olydigt, börjar mamman bita fölet. Detta var situationen mellan Lulu och hennes vallack. Han säger till Lulu väldigt tydligt:” Du är definitivt inte ledaren. Kanske är du något som ett föl”. Det är den svagaste positionen du kan ha. I den positionen måste du vara stark nog att leda hästen. Det är anledningen till att jag alltid börjar, innan jag longerar hästen med att leda den. Men detta är annorlunda. Då kan jag var väldigt tydlig och jag kan se hästens medgivande, inte för att jag tvingar den. Den gör det frivilligt. Sedan börjar jag inta den andra positionen från hit till dit, framför till bakom, jag är i praktiken aldrig här, säger han och visar på bilden.

-Jag börjar longera från denna positionen, fortsätter Klas beskrivande, och jag har chansen att med väldigt lite förändring av min kropp få hästen att omedelbart skritta, trava, galoppera. Hästen är redo och den börjar galoppera på ett fint sätt. Men jag gör det utan någonting. Om du börjar använda pisken, sänker du bara hästen och det slutar med att du alltid får använda pisken för att hålla hästen i trav. Om du börjar utföra det med pisken, om du gör det i ridning och har spöet för att jaga på hästen, kommer du inte att ha den riktiga betydelsen av vad ridning är, att hästen gör det själv. Det motsatta av vad majoriteten tror att ridning är. Så från denna position har jag chansen att anpassa hästen, att stoppa hästen, föra den mer till insidan, mer till utsidan. Jag kan göra allt härifrån i detalj, i millimeter. Senare kan jag följa om jag går mer till denna position. Detta är en nittio graders vinkel från kruppan och är mer eller mindre den positionen du alltid måste ha, i flera år, för det tar tid för dig att förstå i början, och för hästen att förstå.

 

Det är inte pisken som gör det utan kroppsspråk och tillit

Var försiktig med att aldrig komma närmare än nittiograders vinkel annars kommer hästen omedelbart inåt och den kommer omedelbart att stanna. Då använder du pisken och allt förstörs. Hästen kommer inte att gå ut mer och du kan göra vad du vill oavsett vad du har för erfarenhet av att sända ut hästen. Den gör det inte för allt du visar den är hur den ska komma in. Sedan börjar du ha frekventa motsägelsefulla signaler. Din kropp säger: ”Kom in”. Pisken säger: ”Gå ut”. Och hästen säger: ”Aldrig i livet”! Kroppsspråket med hästen är som det finaste dataspråk, som kinesiska. Du måste verkligen förstå din kropp.

Allt är förberedelse för ridning menar Klaus.

-Nu kan jag anpassa hästen i skritt, trav, galopp, stanna, minska, öka, från galopp till skritt med ingenting. Men aldrig här för om jag stoppar hästen med något framför, kommer alltid hästen först gå till frambenen, den glider ut och slutligen ner i skritt. Det är vad man uppnår i ridningen när man använder tyglarna. Jag gör något helt annorlunda för när jag tar ned hästen från trav, till bakbenen till skritt, sitter hästen ner, uppnår alltid samling av hästen som går till bakbenen. Då skrittar hästen precist och väldigt avslappnat. Vi tillägnar allt till bakbenen. I mina videos kan ni se nästa steg. När jag jobbar med en hingst kan ni se mig gå vid hans bröst och jag har en pisk i handen upprätt och hingsten börjar visa mig halvsteg, reducerar traven. Vad som händer i verkligheten är att hästen måste förstå att jag kan röra mig härifrån till hit utan att minska tempot för jag vill behålla honom i trav. Det är ett väldigt stort steg för normalt använder jag bara en millimeter för att föra honom från t.ex. trav till skritt eller från trav till halt. I denna situation måste han förstå när jag går framåt, att stanna i traven och då håller min kropp honom i trav men reducerar. För honom till piaff, passage etc. utan att någonsin röra hans mun. Detta är unikt. Jag vet ingen annan i världen som gör detta med bara kroppsspråket. Det är helt annorlunda, baserat på riktigt kroppsspråk och tillit. Utan denna tillit, utan de saker ni kan se där är det omöjligt. För hästen skulle inte sammankoppla med dig, inte reagera på dig. Den skulle lämna dig.

 

Utan sammankoppling med hästen fungerar det inte

Klaus f Hempfling-Om du inte har sammankopplingen inom åtminstone 50-60 minuter med hästen, har du ett stort problem. Inte bara att du därefter inte uppnår det, utan värre för du kommer att etablera att inte sammankoppla med hästen. Hästen blir med tiden van vid dig, vän med dig, men sammankoppling har inget med tid att göra. Förbindelse har inget att göra med att hästen gillar dig. De hingstar jag arbetat med har ingen aning om vem jag är och jag betyder ingenting för hästen. Det är bara beskydd. Det har inget med kärlek att göra. Om nästa kille som kommer är starkare än jag är, byter hästen till den killen.  Det har aldrig någonsin något med sentimentalitet eller attraktion att göra, eller om du tror att du kan ha hästen som substitut över något i ditt liv. Hästen är lycklig med mig för att jag beskyddar den. Inte för att den gillar mig, utan för att jag hjälper hästen. Kan du inte erbjuda det är inte hästen intresserad av dig. Hästen erkänner dig aldrig som beskyddare hur mycket mat du än ger den om du inte är stark på insidan. Så fort du är stark förändras hästen. Om jag inte går till hästarna med klar och effektiv kommunikation, skulle jag inte uppnå det jag uppnår. Jag förväntar mig ingenting, jag bara går dit och gör det som måste göras. Ingen illusion. Det är bara livet!

I detta seminarium har Klaus arbetat med tre olika hästar i picaderon och i den större, delgett sig teorin om våra förfäder, riddarna, ödets väg samt praktisk träning i bodywork. Det var inga aggressiva, farliga hingstar, utan helt vanliga hästar, vanliga problem som han arbetade med. Vi såg inget spektakulärt men de som träffade Klaus för först gången och som kommit för att se vad han hade att erbjuda, fick en kort inblick i den magi som denna man uppnått med så många hästar genom sin frilongering, att han kan vara den viktigaste hästmänniskan i världen i vår samtid.

 

Intervju med Klaus Ferdinand Hempfling

Hur uppnår du den magiska kontakten med hästar vid första mötet?

-Den sorts kontakt jag skapar med hästar, den ena efter den andra är ganska unikt. Helt ärligt vet jag ingen annan som gör det på detta sätt och jag tror att du har uppfattat det så. Jag har inte hittat något liknande i världen hittills och jag hoppas inte det uppfattas som arrogant eller inte ödmjukt. För att uppnå detta måste jag veta mycket om hästar. Jag måste veta mycket om kommunikation med hästar. Jag måste veta mycket om kroppssignaler, om icke verbal kommunikation etc. Verkligheten bakom är något som jag tror vårt samhälle totalt glömt, och detta är något som en riktig autentisk kontakt, det jag alltid kallar ödet eller ödesspårning. Och det betyder helt enkelt, oavsett vad du kallar det, att det är mycket starkare energier existerande i världen än de producerade av människosläktet. Så vad jag försökt under hela mitt liv är att underkasta mig dessa sorters ödesenergier.

Dessa energier som är mycket starkare än de producerade av människan själv. Och vi lever i ett samhälle där vi mer och mer ser dåliga effekter där människor sätter sig själva i första hand där de tror att de vet allt, att de kan besluta om allt, de kan skapa ödet, skapa världen, forma världen och förändra världen som de vill. När vi ser oss om, kan vi se att världen splittras. Innan jag började med hästar var jag redan omkring 29 år och jag tillägnade mitt liv åt uråldrig transmission. Jag försökte finna ut hur våra förfäder varit autentiskt förbundna med världen, deras tro på ödet. Med denna kunskap har det blivit en nödvändighet när det gäller hästar för överallt i vår europeiska historia, alla sorters folkslag, vikingar, celtics, har de alltid varit sammankopplade med hästar och deras tro och öde. Denna förlängning av min väg, idén om hur mina förfäder levde sina liv… jag växte upp i skogen och det är ett speciellt liv för att överleva där. Med alla olika energier, fann jag vägen till hästarna som har varit en spirituell väg beskrivet som uråldrig transmission. I verkligheten är det detta jag gör med hästarna – leder dem till deras öde. Jag sammankopplar med dessa hästar på ett väldigt speciellt sätt. Det är anledningen till att det är så svårt att beskriva vad jag gör, därför det är något som går bortom den normala förståelsen.

Börjar du alltid med en häst fri vid första mötet?

-Ja alltid, om jag inte har någon annan anledning. Hästen är alltid lös, alltid fri, även när jag plockar upp en hov, sätter på en sadel etc. Den har alltid en chans att besluta själv att gå därifrån. Den vill inte lämna men den har alltid det valet. Jag inte bara börjar med en fri häst utan agerar praktiskt taget alltid med hästen när den är lös. Rider alltid utan tyglar eller med lösa tyglar. Så idén av en fri häst är praktiskt taget fundamentet av allt jag gör.

Och sedan arbetar du hästen i longering och samlar den. Hur kan du göra det utan tyglar, utrustning etc. bara med ditt kroppsspråk?

-Det är en väldigt viktig del som du kunde se. Först och främst måste vi förstå att en häst inte är född med en sadel och hästen i sin normala form har praktiskt taget under omständigheterna inte förmågan att bära en ryttare. Så att ha en häst, sätta på en sadel och försöka rida en häst är i denna bemärkelse en dålig behandling av hästar. Så det är väldigt viktigt att föra ihop benen på hästen och att visa hästen hur den ska använda bakbenen på ett ordentligt sätt, så hästen slutligen lyfter upp frambenen och lyfter upp ryggen. Som du kan se på bilder, i mina videos och i mina böcker, att hästen bär vikten av ryttaren med bakbenen. Det är bara möjligt för en häst. Bara en häst kan göra något sådant här och meningen är genom att göra så, kommer hästen mentalt resa upp sig enormt.

Så hästen uppnår i huvudsak mental styrka först framför allt, och därför är det viktigt att du sammankopplar med hästen, för denna viktiga stil av att samla hästen är bara möjligt om hästen är fri. Om du inte har hästen fri, uppnår du bara något som ser ut som samling med tyglar, sporrar etc. Men om hästen är utan detta tvång så kollapsar hästen igen så att säga, och man kan se att hästen använder fel muskler etc. Så denna typ av att ha en samlad häst, en riktigt samlad häst som är helt fri, kan du se på så många av mina videos. Också detta nästa steg efter att verkligen samla en fri häst, att sammankoppla med hästen, existerar inte i världen.

Det är så svårt att förklara dessa saker för folk vänder sig snabbt bort och uttrycker förvåning å det minsta om någon som pratar på ett uppenbart galet sätt, om ödet etc. De som rättfärdigat att det de gör är rätt och värdefullt. Folk vänder sig till mig för att de ser ett resultat. Resultatet är en sak, men när folk söker denna väg blir det svårt för kanske måste de konfrontera sig själva och det är inte alltid lätt. Så resultatet är en sak men att sammankoppla med dig själv, hänge dig själv till vägen mot dessa resultat är helt och hållet ett annat arbete att göra.

Vilka är de vanligaste problemen folk har med hästar idag?

-Nybörjarproblemet är att de inte vet vad autentisk kommunikation betyder, som jag kallar det, på första nivån men de har inte bara problem med hästarna. De har problem med sitt eget liv. Problem med vänner, grannar. De har problem med barnen, med sina föräldrar. Djuren gör dessa problem kristallklara. De är en spegel av människorna, hela idén i de forna tiderna att vara med hästar, är att spegla någon med sina egna problem. Om du har problem med barnen, med ditt liv, om du inte är riktigt lycklig, känner förakt, om du inte vet vart du ska, om du är full av rädsla. Om du inte förstår dina barn, om du inte förstår dig själv, inte förstår din partner etc. då ligger det i att vara med hästen under ett glas och plötsligt är problemen mycket större. Så problemen med hästar är helt och hållet problem med människorna. Och de lär sig aldrig tillräckligt väl att kommunicera med sig själva, med världen, med omgivningen på ett autentiskt sätt.

Tänk på problemen folk har med sig själva, i äktenskapet, med sin partner, med föräldrarna, med arbetet, med kontakten till sin egen kropp och ofta deras grå och innehållslösa liv. Så om de inte kan lösa dessa problem, hur ska de lösa problemen med hästarna, vilka är mycket större? Hästen speglar bara personen. Jag försöker också göra det klart på mina seminarium att jag pratar inte om hästar. Jag pratar om livet! Då är den första attityden gentemot hästen att tillkännage detta. Om du inte vill titta på dig själv, titta på livet, kommer du aldrig ha chansen att lösa problemen med hästarna.

Hur är det du gör så annorlunda mot andra horsemanship-metoder?

-Det jag gör har inget att göra med någon sorts horsemanship existerande i världen. Det är inte bara annorlunda, det är helt och hållet det motsatta. Det har inget att göra med normal ridning. Det har inget med dressyr att göra. Alla hästar följer mig, går, stannar, kommer, utan någon idé av dressyr. Dressyr har att göra med socker på ena sidan och spö och straff på andra sidan. Det har inget att göra med det normala sättet att vara med hästar. Inget! Och hästen känner sig helt annorlunda. Hemma. En stor överraskning. Det är verklighet. Inget videotrick. Magiskt!

Jag pekar inte finger. Jag gör min grej. Jag inbjuder folk att komma. Det är dyrt att komma för jag vill att folk är beslutna. För det ändrar synvinkeln, inte bara gentemot hästen, utan mot världen och deras eget liv. Jag har uttalat mig i en bok om natural horsemanship och idén hästviskare, som är att jaga hästarna, som i dressyr att straffa hästen fysiskt, men nu straffar man hästen inte bara fysiskt utan även psykiskt och mentalt och dödar själen, uttrycksfullheten i hästen och lämnar bara aska. Och detta är något jag var tvungen att prata om för resultatet är så otroligt horribelt för hästvärlden, också för att mammorna överför det till fölen och skadorna i hästvärlden kommer att ta sig form under de nästkommande åren och det kommer att ta århundraden innan det är bortraderat igen från rasen av hästen. Det var därför jag uttalade mig för det orsakar så mycket smärta och får så fruktansvärda konsekvenser av att producera dessa sorts maskiner där du trycker på en knapp, och själen producerar bara mekaniska svar. Resultatet för hästarna, för hästvärlden inklusive de personer som gör det där, gjorde att jag var tvungen att peka ut det i min bok. Det blir mer och mer transparent vad som i verkligheten pågår med dessa sorts rovdjurslekar mot hästarna.

När det gäller ridning pratar du om riddarna… har ditt sätt något att göra med barock/akademisk ridning eller klassiska ridningen?

– Hästar har valet att samla sig, de kan samla sig. De kan piaffera t.ex. de kan trava på stället. Om man är beroende av hästarna som riddarna som kämpade tillsammans med hästen, som någon som verkligen reste med hästen, som i forna tider, så observerar man och försöker hitta den bästa vägen att hålla hästen frisk. Och att överleva själv tillsammans med hästen, ha en balans. Och sen med tiden kommer du finna ut att sättet att samla hästen är det bästa. Förutom om du bara är något som en hoppryttare och inte behöver en samlad häst och du bara vill använda hästen i 3-4 år, och sedan är den slut och har massa problem i olika kroppsdelar.

I förhållande till detta i barockridningen t.ex. har man tagit dessa idéer för att samla hästen, men om man skiljer på dessa tider då människor levde mycket närmare naturen, där människorna var tvungna att leva ett mycket mer autentiskt liv inklusive kommunikationen med sig själva och familjen, är livet annorlunda mot den moderna stressen, med isolerat liv, ensamhet, alla rädslor och problem. Det de gjorde för hundratals år sedan var förstås annorlunda. När de beskrev något som barockridning i deras böcker, är mycket svårt att förstå i vår moderna tid för vi kan inte förstå det längre. De har levt ett annorlunda liv. Sättet jag samlar hästen på liknar det som inom barockridningen men vägen mot det är helt det motsatta. Alla rider hästarna och pressar dem mellan hand och skänkel. Ingen kan säga mig något annat!

Klaus f Hempfling

Klaus F Hempfling

 

Dansa med hästar

Autentisk horsemanship

Naturlig Ridkonst

www.hempfling.com

 

AW Natural Horse TrainingAuthentic Horse Education- Dansa med hästaranneli@dansamedhastar.nu

Tel: 0703-90 00 57

 

 

 

This entry was posted in Artiklar, Blogginlägg and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *